Om boken: 2007 / Konstantin den stores regeringstid präglas av övergången av den kristna religionen från förföljelse av den sekulära regeringen till en allians med den senare. Grekisk-romersk hedendom, det mest utvecklade och kraftfulla systemet av avgudadyrkan som historien har känt till, efter trehundra års kamp dukar efter för kristendomen och dör av en obotlig sjukdom och erkänner: "Du har vunnit, Galilean!" Den civiliserade världens härskare placerar sin krona vid den korsfäste Jesus från Nasarets fötter. Efterträdaren till Nero, Domitianus och Diocletianus framträder i kejserligt lila vid konciliet i Nicaea som kyrkans försvarare och intar sin förgyllda tron ​​vid nicken av biskoparna, som fortfarande bär förföljelsens ärr. Den föraktade sekten, som liksom sin grundare under hans förödmjukelse inte hade någonstans att lägga sitt huvud, stiger upp till den högsta statsmakten, börjar åtnjuta det hedniska prästerskapets privilegier, blir rik och mäktig, bygger av stenarna av hedniska tempel otaliga kyrkor till ära av Kristus och martyrerna, använder visdomen från Grekland och Rom, för att rättfärdiga korsets dårskap, formar civila lagar, styr det nationella livet och världens historia. Men samtidigt antog kyrkan, som absorberade majoriteten av imperiets befolkning, från Caesar till den siste slaven, och befann sig omgiven av alla imperialistiska institutioner och institutioner, en hel del främmande materiellt, världsligt och hedniskt. , utsatte sig för nya faror, dömde sig till nytt och hårt arbete.